Edwin McCain - I'll be

Och jag dör. En långsam, plågsam död.

Efter ett underbart lov så är det som ett slag i ansiktet att komma tillbaka. Tillbaka till ens egna verklighet, den som man lever i. Jag har 2 prov och 2 stora inlämningar denna veckan. Jag har en del att tänka på. Mycket som snurrar runt just nu.
Det är som en stor klump i magen.
Ni vet, när man vaknar på morgonen och man vet att det är något som finns där, i luften, runt omkring, men man kan inte sätta fingret på vad, men man vet att något kommer gå riktigt snett idag, man har nästan ångest att masa sig iväg och möta dagen. Man vet att idag kommer vara en skit dag, vad som än händer, hur allting än går, så kommer allt bara bli pannkaka. Just nu känns det så för mig och visst, kalla mig deprimerad eller deprimerande men ingen av er lider  av det. Jag är bara inne i en liten period då jag bara vill bort härifrån.

Nu ska jag återgå till min Filmkunskap läxa och sedan ta en dusch innan jag ska krypa ner i sängen och läsa min engelska bok och sedan sova för att sedan imorgon kanske kommer vakna med min klump i magen eller kanske kommer jag trippa iväg med lätta steg mot den dagen som blir min vändning, vem vet hur framtiden kommer te sig?
Vem vet någonting alls?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0