hannay3

Ibland önskar jag att livet vore som i Sims.
Man bara finns. Man lär sig på 2 timmar steg 1 i matlagning. Spela piano i 3 timmar och man är på steg 2 i keativitet. 
Man går fram och hälsar på någon. Snackar, skämtar och flörtar. Blir vänner. Plötsligt är man förälskad. Sedan blir man bästa vänner. Och sedan kär. Sedan skaffar man barn, familj, karriär. Hur gulligt är inte det egentligen?
Och så kan man välja om man vill ha Myspys eller skaffa barn. Man kan bara ringa en person som man hälsat på och bli bästa vänner över en natt. Bjud in rektorn på middag och man blir elev på privatskola.
Svårare än så är det inte. Skit enkelt liv helt enkelt.
Men i verkliga livet.
Man kommer ingen vart. Man får slita i 2 timmar för att ens klara 3 mattetal. Spelar vi piano i 3 timmar, ja då fan har vi slösat en jävla massa tid.
Går man fram och hälsar på någon får man oftast en sne blick, några hemska ord och sedan en ryggtavla. Snacka, skämta, flörta gör man efter antingen några dagar eller några öl. Vänner? Efter någon vecka eller så. Förälskad blir man ju lite lätt om man stöter på någon snygging. Bästa vänner? Fuck that, it's a lie. Kär? HA! Har aldrig varit kär och kommer la heller aldrig bli det. Barn, familj, karriär får man kämpa och slåss för. Inte gulligt någonstans!
Kondom, p-piller, oskyddat eller abort? Ring mitt i natten och du får bara upptagen ton. Välj en skola, byt om du inte trivs men här har vi inte råd med privat.
Svårare än så är det. Skit svårt liv helt enkelt.