hannay3

Oj herregud. Jag har massa att skriva om. Och jag vet inte vart jag ska börja för att gör det på ett snyggt sätt. Har ni känt det någon gång? Ni har så mycket att säga som ni varit med om, som ni känner eller som ni tänker på men vet inte vart ni ska börja?
Så nu ska jag skriva ett långt inlägg som ingen som har riktigt tråkigt kommer läsa men aja, se tidigare inlägg så kommer ni förstå.

Som tillägg till tidigare inlägg (det förra), så bloggar jag också för detta är mitt liv. Detta är jag. Det jag skriver om är mina tankar, det jag skriver om är mina händelser. Det finns dokumenterat.

Jag såg filmen Matrix med pappa nyss. Jag läser filosofi och igår så började vi på den svåraste och sista delen i hela kursen - Vad är verklighet? Matrix är en ganska passande film.
Lever vi kanske i en drömvärld, i Matrix, och den verkliga världen är den vi inte kan se? Jag som tror på det jag ser säger såklart Nej. Som min filosofi lärare då svarar: Hur kan du vara säker på att detta är den verkliga världen om du inte har bevis för det? Som jag svarar: Hur kan man tro att det finns en annan värld när det aldrig funnits bevis för det? Det är två argument som säger allt - men ändå inte ett jävla skit.  
Åh, jag blir så trött på vad som är verkligt och inte. Eller vad som kan defineras som frihet eller rättvisa? Är frihet när du är fri från något eller är det när du är fri att göra vad du vill? Är det rättvist att den rika får jättemycket och den fattiga får lite mer än annars, än om ingen av dem fått något alls?
Svårt att hänga med? 
Tror du på ödet? Att livet är förutbestämt? Jag, som Neo, säger "Nej, för jag gillar inte tanken på att inte ha kontroll över mitt liv". Vill bara säga det! För jag tror många människor som inte tror på ödet känner så.

Nu över till något helt annat som jag också grubblat mycket på. Det är känslan av att jag inte passar in. Jag kan ibland vara i en större grupp med människor och känna mig vilse och inte riktigt som mig själv. Jag är trevlig, rolig, glad och ja, jag. Men långt ifrån hela jag. Och jag tror det har att göra med att jag vill vara omtyckt, jag gillar inte att vara o-omtyckt. Jag hatar det rent ut sagt. När jag väl hamnar i den situation då jag är o-omtyckt så blir jag nedstämd och lite tyngre. Det är jobbigt. Det kan även vara personer jag ogillar, jag har en anledning till att ogilla dem och dem en anledning till att ogilla mig, men även då tycker jag det är jobbigt. Det bör jag ändra på, jag måste sluta bry mig om folk inte tycker om mig för den jag är - hela jag, hela Hanna. För om dem inte tycker om mig, då är dem kanske inte någon jag vill ha i mitt liv ändå?
Jag är precis den du vill att jag ska vara. Det är så det är med killar speciellt.
Jag avundas folk som inte bryr sig, dock måste det vara ganska jobbigt för dem. Att aldrig bry sig om något, inte heller ta till sig om vad folk säger till dem. Någonstans måste de väl ha ett samvete som säger till dem när de trampar folk på tårna, för mycket och hårt.
Jag är nog lite väl försiktig när det kommer till att "såra" människor som jag ändå inte känner eller bryr mig om. Jag sårar dem inte om de inte känner mig, hur kan jag göra det? Dock kan jag ibland vara otroligt klumpig och såra människor jag faktiskt bryr mig om. Det är svårare än man tror att hitta en balans. Alla har vi sårat.

Och återigen över till något annat.
Jag måste ge en eloge till min pappa, världens bästa pappa. Han har dem senaste två veckorna i skolan, som varit ett helvete, hjälpt mig med nästan alla mina läxor och prov. Och han kan typ allt, förutom matte som min mattelärare till mamma hjälper mig.
Vi har diskuterat filosofi (okej, jag fick G men utan honom hade jag fått IG), terrorism i världen (MVG på provet tack vare honom), upplysningstiden (ännu inget prov tillbaka men jag kunde svara på alla frågor iallafall), hjälpt mig med argument till debatt osv. osv. Han lär mig köra bil och han är en otroligt bra lärare, han har lagat mat till mig nu när jag har haft ett helvete, har lyssnat på mina problem och tankar. Han har hjälpt mig med så mycket.
Han är löjligt smart och allmänbildad precis som min farfar. Och jag önskar jag kunde bli som dem och inte bara lära mig inför prov utan föralltid.
Det är därför jag vill så mycket. Jag vet en massa böcker jag vill läsa, en massa filmer jag vill se, jag vill lära mig köra bil, lära mig om all politik, alla problem, alla länder, all teknik. Jag vill, vill, vill men det är omöjligt. Plus att jag inte är så smart ändå, det fastnar inte. Haha!

Nu ska jag hålla käft och gå å lägga mig.

Love