hannay3

Men hallå, klart jag inte bara åker så utan att ni ska få något vackert att titta på under tiden. Och snälla, ta mig med en nypa salt.

Igår skulle jag ta ett eller fyra glas. Det blev tre. Lagom som man så fint säger i Sverige. Jag hade en skön kväll ute med många fler än jag först trodde. Det blev drop-in på victoria kändes det som. Hade dock glömt att jag skulle jobba idag, vid kvart i tio. Halv fyra natt-tid, bussen på väg hem, då slår det mig! Lite panik och bara några få timmars sömn. Otroligt seg dag på jobbet blev det med illamående, huvudvärk och absolut inget att göra. Kommer hem och inser att jag måste packa för jag åker ju fan till Italien imorgon. Galet, har inte ens hunnit tänka på det egentligen. Hoppas, hoppas att inget går fel och att jag får vara frisk och glad under denna resa. Det är ju mammas resa och hon är verkligen helt uppe i det blå så jag ska inte överhuvudtaget klaga på smärta eller något annat så fort jag sätter min fot på Landvetter tills dess att jag går ut från Landvetter nästa tisdag. Men eftersom jag inte är där ännu så kan jag passa på att klaga lite; jag har ont. Det hugger i magen. Nog om det, jag är jättetrött och min dator dör snart och jag måste packa. Så nu lämnar jag er i ett antal dagar, ett tiotal dagar. Hoppas ni har det bra i Sverige och att jag har det bra i Italien. Kärlek till er alla.

Mysmys, här sitter jag och tittar på Kvällsöppet: Valspecial och äter limpa med korv. Dem diskuterar hur debatten gick mellan de två blocken. Såg på den debatten på jobbet, mycket intressant faktiskt. Men jag börjar bli lite matt på det här med valsnack och politik. Fick dock en bra bild av de två blocken och jag har insett att jag definitivt röstat rätt enligt mig och hur jag vill se Sverige i framtiden. Jag röstade ju redan i söndags eftersom jag åker till Italien på valdagen och det är skönt att slippa all hets och kö just på söndagen. Och jag ska ärligt säga att jag röstade på Folkpartiet. Jag är nöjd med min röst i mitt första val. Nu är dock programmet slut och jag tittar på Kvinnor som mördar. Läskigt att folk som verkar så normala bara kan en dag skjuta sin man och barn. Brutalt. Tänk om jag, en "trevlig" tjej som växt upp i en bra familj utomlands, haft många underbara vänner och varit duktig i skolan, en dag syns i tidningen för att jag har mördat min man. Det kan faktiskt hända, eller okej, jag kommer aldrig mörda, men det skulle kunna vara jag som verkar vara normal, eller ah, ganska normal haha. Måste bara säga tydligt att jag aldrig skulle mörda någon... eller?????

Sitter här vid matbordet och suckar och suckar och suckar igen. För nu är det så att jag måste gå på antibiotika ytterligare en vecka, varför? Jo, för mitt sår från operationen är infekterat. Inte nog med det, jag får inte sola, jag får inte bada i poolen, inte heller i havet. Och på söndag åker jag till Italien för att fira min mamma som fyller 50år. Hon har bokat enbart hotell som har pool så vi kan svalka oss varje dag efter våra utflykter. Kommer jag kunna njuta av dem? Nej. Varför ska allting som kan gå fel med en vanliga operation som blindtarmsoperation, hända mig? För det första blev min blindtarm överhuvudtaget inflammerad och självklart blev den super super inflammerad så den var tvungen att tas bort helt. I många fall går det tillbaka och blir bra igen men inte för mig. Sen fick jag komplikationer och hade hur ont som helst, över det normala. Läkarna fick till och med testa mig genom att ge mig vatten istället för smärtstillande för jag hade redan fått för mycket medicin. Sen visade det sig att jag hade för mycket luft i magen och sen steg luften upp vilket gjorde att jag inte kände behålla maten så jag kräktes en massa. Och att kräkas när du har ont i magen är fan inte roligt, det gör så jävla jävla ont. (jag måste lägga in en liten parantes och det är att jag är jävligt smärt-tålig och väldigt tuff. Jag klagar inte om jag inte har riktigt ont. T.ex när jag har haft mina kramper i magen, då klagar jag för det gör så jävla ont. Detta var dubbelt så jobbigt, dubbel smärta) I alla fall fick jag ligga kvar tre dagar längre än väntat på sjukhuset i Grekland. Tillslut fick jag komma hem till Sverige med det vanliga flyget men inte blev jag bättre som man trodde. Nejnej, det var en riktigt pärs för mig att ens sätta mig upp, gå ner för trappan och sen upp igen. Då var jag tvungen att vila en timme minst. Tog bort mina stygn men ett av såren verkade väldigt konstigt och läkarna hade kanske sytt fel så jag skulle få ett stort, fult ärr. Dagen efter det blev jag så trött på att jag inte blev frisk att jag åkte till Sahlgrenska. Fick vänta i tio timmar tills läkarna beslöt sig för att lägga in mig. Under dessa tio timmar blev jag röntgad och det var allt. Dem glömde till och med bort mig i två timmar i en korridor. Helt värdelöst. Jag läggs in för det är stopp i tarmarna och jag kanske behöver göra ett ingrepp. Fick dricka en cementblandning och sen röntgades jag fredag natt och hela lördagen, en massa gånger. Under denna tid får jag inte äta och jag är riktigt jävla hungrig. Dropp dämpar fan inte hunger kan jag säga. Det är underbemannat och inget händer, läkaren har inte tid att träffa mig och jag får inga svar. Lördagkväll skäller jag ut en sjuksköterska och då äntligen får jag svar att det varit ett stopp men att cementblandningen fått bort stoppet. Men jag får inte åka hem ännu, nejnej, jag måste bevisa att mina tarmar fungerar igen. Så söndag får jag äntligen åka hem. Och efter det började allting gå bättre. Ingen mer smärta i ryggen, magen började sjunka ihop till sin vanliga form och såren började läka. Tills igår som jag så fint skrev om. Såret sprack och är nu infekterat. Klart jag är arg. Klart jag är ledsen. Detta är en vanlig operation som många gör och som vanligen inte ger några komplikationer. Tyvärr är jag en människa med en oduglig kropp som inte klarar av minsta lilla. Nu ska jag till jobbet. Och juste, jag hade tydligen parkerat fel så den P-boten är nu betald.

Nu kommer ni som inte tål äckel-prat bli ganska äcklade. För nu ska jag berätta att mitt sår jag har under naveln var innan som en tjock liten korv av blodet. Idag satte jag över ett plåster för jag blev lite äcklad av det. När jag sen var på jobbet så kändes såret lite konstigt och så tog jag bort plåstret. Vad har då hänt? Jo korven har spruckit och blivit gegga och det varar och man ser in i såret och hur det börjar läka och usch, jag mår typ illa av att skriva om det. Men det är ändå väldigt fascinerande för nu är det två hål fyllt med gult/vitt, runt om är korven utsmetat och runt om det så är det rosa. Men nog om mitt sår. För nu har jag massa intressanta nyheter; biljetterna är nu köpta och betalda! Woho. Och vad mer? Jo jag fick fan min första P-BOT idag!!!!!!!!!!!!!!! 400kr för fel parkering, men jag har faktiskt inte parkerat fel. Fattar inte denna p-bot så vi ska överklaga. Blev så himla arg. Men nu är jag lugn igen för nu tittar jag på Solsidan , riktigt underhållande program så ni vet. Lite tips så liksom. Hrmhrm. Nu ska jag säga hejdå och se på solsidan i fred.

Egentligen borde jag stressa för jag måste städa mitt rum och fixa mig på en timme. Kommer inte hinna om jag börjar nu, kommer verkligen inte hinna om jag börjar om en kvart när jag skrivit klart inlägget. Värdelös är jag. Men som för alla så drar man verkligen ut på saker och ting när man vet att man har städning framför sig. Gör allt annat än att städa. Varför egentligen? Jag måste ju städa i slutet av dagen ändå. Idag köper vi biljetter till London. Nu är det bestämt. Den 6e november flyttar jag. Kommer ni sakna mig? Det är en dröm som slår in, en dröm jag haft i 7 år, att få bo i London. Kommer så tydligt ihåg när jag bestämde mig för att en dag bo i London. Céline, min bästa kompis i sexan i Frankrike, och jag stod utanför musiksalen en fredag. Vi ville båda bort från skolan eftersom det var en helvetes skola som krävde plugg dygnet runt och våra lärare var heltokiga. Vi var båda olyckligt kära, jag i Eddy och hon i Graham. Så vi sa att vi ville ta ett gap-year och bo utomlands. Hon pratade om London och jag som ville vara lika cool som henne ville självklart då också till London. Tanken slog sig till ro och sedan dess har den funnits där. Starkare och svagare. När jag för första gången besökte London i åttan blev jag kär och då visste jag att jag en dag skulle bo där. I nian höll jag på att gå tokig för jag vill flytta dit eftersom Dougie, min favorit kille genom tiderna, bodde i London. Innan jag började gymnasiet kollade jag om jag kunde plugga i London i tvåan men i och med linjen jag ville gå så funkade inte det. I tvåan på gymnasiet när det var jobbigt försökte jag hitta sätt att få komma till London och i början på trean åkte jag dit med Carro och hade en helt underbar helg. Jag älskade staden, jag älskade staden med henne och jag visste att nu var det bara ett år kvar innan jag skulle flytta dit. Men med vem?  Under hela trean när folk frågat vad jag ska göra efter gymnasiet så har svaret alltid varit att flytta till London. Jaja tänker folk, det kommer nog hända, eller inte. En dag när vi gick på framtidsmässan kollade jag efter engelska kurser som jag kunde ta i London men i och med att jag skulle ta Cambridge Certificate så tyckte man att det var onödigt att jag skulle läsa ytterligare engelska. Då blev jag plötsligt bjuden på en Cola Zero och fick höra om EBS - Europeiska Bartenderskolan. . Åkte hem och grubblade lite på min framtid men ännu en tanke slog sig till ro och det var EBS i London. En kall, snöig kväll i februari så träffade jag på Carro hemma hos Heijel av en slump. Vi hade jätteroligt på kvällen och när vi senare skulle in med grabbarna på krogen så gick vi till busshållplatsen jag och Carro. Längst gatan i Bifrost ni vet, där 751 går. Där gick vi och så bestämde vi oss för att flytta till London tillsammans. Lite halv fulla var vi båda. Men den tanken gillade jag och när vi sågs nästa gång insåg vi att trots vårt onyktra tillstånd varit ytters seriösa båda två. Sen har allting bara rullat på. Jag har bokat och betalat min kurs, vi har kollat lägenhet, vi har sagt upp oss från våra jobb. Och nu är jag snart där, snart en invånare i London. Och jag längtar av hela mitt hjärta.

Bloggar sent så ni vet. Tittar på filmen Honey nu. Fan vad vacker Jessica Alba är, man blir galet avundsjuk. Men det är inte henne jag ska skriva om nu, utan mig. Blev brutalt uppdragen ur sängen av min chef som ringde och ville att jag skulle jobba idag, hade en timme på mig att ta mig dit. Masa mig iväg eller nej, jag åkte iväg i bilen! Känner mig så vuxen tack vare körkortet och jag absolut älskar det. Så alla ni som inte tagit körkort men är nära, det är så värt det så bara gör det. Ni kommer älska känslan när ni väl har körkort. Ska krypa ner bredvid min mamma nu, pappa är borta och jag älskar deras sängar. Mjukaste i världen. Och jag skäms inte över att ibland sova bredvid min mamma, hon är ju ändå min mamma. Älskar henne.

Jag tittar på The Inbetweeners och till alla er som inte sett det, SE DET! Jag sitter i mitt nya stickade pannband och skrattar högt åt denna sjuka serie. Var ganska arg förut men ett telefonsamtal senare var jag lugnad igen, fast jag är fortfarande arg egentligen, innerst inne. Idag handlade jag en del till hösten som jacka och halsduk. Nu är jag redo för hösten. Jag är trött och vill sova. Godnatt.

Är inte det sjukt? Igår den 11 september, så börjar min bartenderkurs om två månader. Ha, nu trodde ni att jag skulle säga att det var 9 år sedan WTC. Det var det också, skänker en tanke till alla dem drabbade. Men nu är detta om mig, egoistisk som jag är. I alla fall så betyder det att jag bor i London då. Det betyder att om 1½ månad flyttar jag. Galet vad tiden går snabbt. Men det är galet vad jag längtar. Juste, angående operationen och allt är jag bra nu. Fick åka in till Sahlgrenska och ligga där i två dagar men nu är jag nästan helt bra, förutom min mage som verkligen ser ut att vara i sjätte månaden. All luft ligger där barnet egentligen ligger. Min kompis tycker jag ska döpa barnet till Erik. Tyvärr måste jag säga att jag ska fisa ut Erik, kommer därför inte behålla honom. Lite tråkigt för jag vet flera som vill att jag ska få barn så de kan få pyssla om honom. Nu känner jag mig inte lika ful längre heller. I och med försäkringspengarna så är jag nu lite rikare än planerat så matchande till min nya lugg så har det blivit dröm höstskorna som varit lite för dyra för mig och imorgon en rejäl shoppingrunda med nya snygga kläder som matchar mitt nya jag. Mitt coola jag. (Mitt gravida jag haha). Jag tänkte också meddela att denna blogg återigen lever. För nu när jag snart beger mig till London så vill ni ju självklart (eller inte) följa mig så tänkte att jag börjar redan i tid.

Måste vända mig någonstans antar jag. Jag känner mig så jävla ful. Är verkligen ledsen just nu. För det första är min mage som i femte månaden, uppsvälld och äcklig. Sen när luften går ur mig, då kommer magen bli slapp och rynkig, som om man faktiskt varit gravid. Jag har gått ner sjukt mycket efter operationen. Satte på mig mina skinny-jeans idag. Dem är nu mina baggy jeans, och det ser inte klokt ut på mig. Men det är bara musklerna som försvunnit, huden har jag (såklart) kvar, nu slapp och hängig. Ful och äcklig. Mitt hår är tovigt och trassligt, för jag har inte orkat bry mig om det. Mina naglar är långa och brutna. Jag har tre äckliga ärr på magen och tydligen verkar det som läkaren sytt ihop ett av såren lite för snabbt för min hud ligger över den andra och det kommer bli en "korv" som ärr precis under naveln, jätteäckligt. Min rygg är böjd och sne, har så ont. Så jag ser ut som en gamling och i och med att jag måste böja på ryggen spänner jag rumpan och har nu en platt celulitig rumpa. Som en gamla gubbe helt enkelt. Självklart har jag förlorat fett på rumpan, lår och mina höfter är mindre, något positivt. Men mina bröst blir mindre och dem var det jag älskade med min kropp. Jag har stora, stora svarta påsar under ögonen och är blek för att jag är sjuk och för att jag ligger inne. Jag ser ut som ett spöke, inte ens min mamma kan ljuga om det. Nej, jag är riktigt jävla nere måste jag säga och jag känner mig ful och äcklig. FUL! Jag hatar denna operation. Tänk att minsta lilla kan påverka ens kropp så jävla mycket. Visserligen har jag tydligen haft lite mer problem än andra pga. luften som gick upp och inte ut och pga min rygg som fuckats upp. Förlåt om jag klagar, detta är kanske mesigt men jag är ledsen. Detta är förta gången jag gråtit på riktigt sen efter samtalet med föräldrarna om min operation. Lite tårar i ögonen får väl alla då och då men idag, då grät jag. För jag är ful och oönskad.