hannay3

Oj herregud. Jag har massa att skriva om. Och jag vet inte vart jag ska börja för att gör det på ett snyggt sätt. Har ni känt det någon gång? Ni har så mycket att säga som ni varit med om, som ni känner eller som ni tänker på men vet inte vart ni ska börja?
Så nu ska jag skriva ett långt inlägg som ingen som har riktigt tråkigt kommer läsa men aja, se tidigare inlägg så kommer ni förstå.

Som tillägg till tidigare inlägg (det förra), så bloggar jag också för detta är mitt liv. Detta är jag. Det jag skriver om är mina tankar, det jag skriver om är mina händelser. Det finns dokumenterat.

Jag såg filmen Matrix med pappa nyss. Jag läser filosofi och igår så började vi på den svåraste och sista delen i hela kursen - Vad är verklighet? Matrix är en ganska passande film.
Lever vi kanske i en drömvärld, i Matrix, och den verkliga världen är den vi inte kan se? Jag som tror på det jag ser säger såklart Nej. Som min filosofi lärare då svarar: Hur kan du vara säker på att detta är den verkliga världen om du inte har bevis för det? Som jag svarar: Hur kan man tro att det finns en annan värld när det aldrig funnits bevis för det? Det är två argument som säger allt - men ändå inte ett jävla skit.  
Åh, jag blir så trött på vad som är verkligt och inte. Eller vad som kan defineras som frihet eller rättvisa? Är frihet när du är fri från något eller är det när du är fri att göra vad du vill? Är det rättvist att den rika får jättemycket och den fattiga får lite mer än annars, än om ingen av dem fått något alls?
Svårt att hänga med? 
Tror du på ödet? Att livet är förutbestämt? Jag, som Neo, säger "Nej, för jag gillar inte tanken på att inte ha kontroll över mitt liv". Vill bara säga det! För jag tror många människor som inte tror på ödet känner så.

Nu över till något helt annat som jag också grubblat mycket på. Det är känslan av att jag inte passar in. Jag kan ibland vara i en större grupp med människor och känna mig vilse och inte riktigt som mig själv. Jag är trevlig, rolig, glad och ja, jag. Men långt ifrån hela jag. Och jag tror det har att göra med att jag vill vara omtyckt, jag gillar inte att vara o-omtyckt. Jag hatar det rent ut sagt. När jag väl hamnar i den situation då jag är o-omtyckt så blir jag nedstämd och lite tyngre. Det är jobbigt. Det kan även vara personer jag ogillar, jag har en anledning till att ogilla dem och dem en anledning till att ogilla mig, men även då tycker jag det är jobbigt. Det bör jag ändra på, jag måste sluta bry mig om folk inte tycker om mig för den jag är - hela jag, hela Hanna. För om dem inte tycker om mig, då är dem kanske inte någon jag vill ha i mitt liv ändå?
Jag är precis den du vill att jag ska vara. Det är så det är med killar speciellt.
Jag avundas folk som inte bryr sig, dock måste det vara ganska jobbigt för dem. Att aldrig bry sig om något, inte heller ta till sig om vad folk säger till dem. Någonstans måste de väl ha ett samvete som säger till dem när de trampar folk på tårna, för mycket och hårt.
Jag är nog lite väl försiktig när det kommer till att "såra" människor som jag ändå inte känner eller bryr mig om. Jag sårar dem inte om de inte känner mig, hur kan jag göra det? Dock kan jag ibland vara otroligt klumpig och såra människor jag faktiskt bryr mig om. Det är svårare än man tror att hitta en balans. Alla har vi sårat.

Och återigen över till något annat.
Jag måste ge en eloge till min pappa, världens bästa pappa. Han har dem senaste två veckorna i skolan, som varit ett helvete, hjälpt mig med nästan alla mina läxor och prov. Och han kan typ allt, förutom matte som min mattelärare till mamma hjälper mig.
Vi har diskuterat filosofi (okej, jag fick G men utan honom hade jag fått IG), terrorism i världen (MVG på provet tack vare honom), upplysningstiden (ännu inget prov tillbaka men jag kunde svara på alla frågor iallafall), hjälpt mig med argument till debatt osv. osv. Han lär mig köra bil och han är en otroligt bra lärare, han har lagat mat till mig nu när jag har haft ett helvete, har lyssnat på mina problem och tankar. Han har hjälpt mig med så mycket.
Han är löjligt smart och allmänbildad precis som min farfar. Och jag önskar jag kunde bli som dem och inte bara lära mig inför prov utan föralltid.
Det är därför jag vill så mycket. Jag vet en massa böcker jag vill läsa, en massa filmer jag vill se, jag vill lära mig köra bil, lära mig om all politik, alla problem, alla länder, all teknik. Jag vill, vill, vill men det är omöjligt. Plus att jag inte är så smart ändå, det fastnar inte. Haha!

Nu ska jag hålla käft och gå å lägga mig.

Love

Pappa har ännu inte kommit hem, mamma är i Paris och systern i Nice. Jag själv ligger i min säng och är trött men kan inte sova eftersom jag tänker för mycket.
Jag har läst lite olika tankar kring det här med bloggandet: Vissa skriver om sin vardag, dagens outfit och sådana småsaker, andra skriver om sina känslor och tankar medan vissar tycker det är otroligt onödigt och ingen människa bryr sig om någons drömmar eller vad dem åt till lunch igår eftersom den informationen aldrig kommer sparas ändå. Dem skriver hellre om saker som man kan relatera till.
Så jag började fundera varför jag skriver och vad jag skriver om? Jag har insett att jag inte skriver för läsarens skull utan för min egna, för jag vill berätta om min dag, klaga på min vardag, berätta om min underbara dröm jag hade eller vad jag åt för gott - eller äckligt - igår till lunch. Men varför då inte skriva dagbok? Vet inte, har försökt. Men då skriver jag allt eller inget. Allt innebär alla mina känslor och tankar och ibland så funkar inte det, ibland vill man inte. Och då skriver jag inget.
Detta är min lilla venitaltion. Det är skönt.
Och jo, det finns faktiskt folk som bryr sig om småsakerna. Jag läser bloggar för jag tycker det är kul att få inspiration till stilar, läsa om mina vänners dagar som oftast är fartfyllda med händelser, läsa och se bilder på kända bloggerskors shopping eller titta på lunchen och sukta efter samma eftersom mat är det bästa.

Nu kommer jag kunna somna gott.
Love

Tänkte mest titta in, säga Hej och sedan gå. Men får väl skriva något nu när jag ändå tagit mig tiden att klicka mig in på blogg.se.
Jag är ganska mördbultat efter både innebandy, dans och gym samt barnvakt idag. Speciellt mörbultat är jag efter innebandyn då det hände något lite roligt faktiskt.
Jag är ingen direkt aktiv person på gympan, det har jag aldrig varit och när jag skulle in och spela så slö spela jag lite, sprang lite så det såg ut som om jag försökte men så har en kille bollen och mitt lag skriker åt mig att gå på eftersom jag står ½ meter bort. Så jag går fram i ett försök att gå tag på bollen och då händer något som kan ses i två synvinklar: Mitt och alla andra!
Så här tror folk det gick till: Jag tar några bestämde steg fram till killen med bollen, försöker få tag på bollen men lyckas inte då han börjar gå om mig så jag slänger mig på marken, glider och skjuter bort bollen med armen till en spelare i mitt lag.
Så här gick det egentligen till: Jag går (vem orkar springa) fram till killen, gör ett löjligt litet försök att få bollen, snubblar till på min egna klubba och känner att jag håller på att tappa balansen, så jag försöker räta upp mig själv men ja, jag trillar jag och glider jättelångt eftersom jag lutat mig åt fel håll för att försöka räta upp mig själv, slår i marken och känner smärta i knät och i en reflex så tar jag handen till knät och råkar då slå till bollen. 
Japp, jag var hjälten i laget och blev stämplad som tjejen som offrar allt för SN07! NOT?

Nu ska jag sova så får vi se om något lika spännande händer imorgon, vem vet? Livet är fullt med roliga och spännande händelser som piggar upp vardagen!

Love

Hehe, okej. Jag ska inte bli avundsjuk men hallå? Här sitter jag precis så som jag såg ut i skolan idag och, tja, inte så att man klär upp sig inför skolan men inte heller så att man går dit som världens äckelmongo, och så glider man in på Kenzas blogg och gissa vad? Hon ska ha myskväll och sitter i mjukis kläder utan smink och ser ASSNYGG ut. Det är orättvist. Vill också se ut så, blä på henne som alltid ska vara så perfekt.
Så nu ska jag hoppa i mina mjukiskläder och försöka mäta mig med henne, HAHA, eller så försöker jag bara leva med den jag är, pff!